Jag vaknar upp på morgonen. Boom – livet slår mig. Ångesten tränger sig innanför skinnet innan jag ens hinner kliva upp ur sängen. Står på det kalla badrumsgolvet och huden knottrar sig av kylan. Kranen står på det varmaste, men hinner aldrig bli varmt. Det är alltid så i detta badrummet. Jag kastar upp en näve iskallt vatten i ansiktet, mer klarar jag inte. Drar handuken över ansiktet samtidigt som ögonen möter blicken i spegeln. Blicken är ledsen, men jag försöker vara snäll mot mig själv och säga att jag är bra även om jag alltid mår dåligt.

Trots värmen från hårtorken sprider sig svarta fjärillar i magen. Känns som om den onda oroligheten flaxar runt i buken, magen, bröstet, halsen. Ansiktet känns bara svart. Tårkanalerna går igång utan att några tårar gör sig synliga på hud. Det känns som en liten explosition som ständigt drar sig tillbaka. Hur länge ska det fortsätta vara så här? Räcker inte tiden som varit?

Bussen är sen och det är kallt ute. Onödigt att jag sprang. Stör mig på mig själv för att jag alltid måste springa till bussen. Även om jag går upp en kvart tidigare får jag ändå springa. Nu kommer jag komma sent också. Vanligvis tycker jag om att sitta på bussen och lyssna på musik, men inte idag. Och enligt Metros horoskop skulle jag tydligen vara en dålig människa. Jävla kollektivtrafik.

Känslor och jag har en tämligen svår relation. För att försvara mig själv och min integritet får jag inte visa att jag mår dåligt. Det är både påfrestande men också väldigt skönt. Så underhållande är det inte att må dåligt tillsammans med människor som för stunden får mig att må bra. Jag är bara inte mig egna bästa vän.

Jag är en känslomänniska och analytiker. Känner ibland av vad andra känner utan att människan själv ens vet om det. Ofta vet jag vad som kommer hända redan innan det hänt. Vilket kan vara ganska bra för då är man beredd när något slår till. Det dåliga är att all tid som går åt till att komma fram till alla eventuella teorier. Teorier som jag kommer fram till av varje ord som sägs, varje skriven mening, varje blick, varje andetag.

Om jag slipper välja film eller vad man ska äta har jag mer material för att läsa av andra människor. Och jag behöver inte oroa mig för att jag skulle välja en dålig film eller äcklig mat. Samtidigt som jag är trygg i det hatar jag det! Tror det ligger mycket i det jag gått igenom under mina tonår. På den tiden var jag riktigt sjuk och hade tappat förmågan att ta hand om mig själv. Jag var så styrd av andra människor som alltid var tvunga att planera allt för mig. Fick inte gå ut när jag ville, fick inte träffa vännerna när vi skulle träffas, var tvungen att bli avstängd från mitt fritidsintressen dansen, fick inte gå i gymnasiet efter ett halvår, fick inte basta trots att jag frös, fick inte duscha när jag behövde. Jag hade inga intressen jag fick utöva länge, inte fri tillgång till vänner när jag behövde träffa dom och hade förlorat mig själv. Tillslut hade jag bara min sjukdom kvar.

Tillslut står jag här och ger livet chanser på chanser och har lärt mig att det är så jag får göra, hela tiden. Under tonåren kunde jag stänga av ångesten på olika självdestruktiva sätt. Idag finns så mycket jag värdesätter högre än det livet jag en gång hade. Priset jag betalar är att känna. Ångesten fångar mig ständigt och vilar sina blytunga armar över mina axlar. Hur länge ska det eskalera?

Människor är så viktiga för mig. Mina vänner, min familj, bekanta, arbetskamrater, kunder, busschaufförer. Alla påverkar mig. Och jag vet att jag kan påverkar andra. Desto svårare är det att påverka känslorna. Jag spelar ofta på min klaviatur och skriver låtar som ångestlindring. Ibland kommer jag på mig själv att texterna är skrivna ur mitt undermedvetna, det jag inte vill se men känner. Tyngden som fastnar i min själ får andas ut i musiken. Livet är lättare när man är lycklig.